Om en vecka har jag börjat skolan igen. Sista året på Malmö högskola står för dörren och det känns som att varje dag som går är en dag närmare mitt vuxna liv. Och det känns läskigt. Trots att jag flyttat hemifrån, till och med flyttat ihop med min pojkvän, så står mitt namn fortfarande skrivet på samma adress som min mammas och jag känner fortfarande att jag åker hem till Borås. Samtidigt som jag känner att mitt hem är tillsammans med Rasmus, dock inte här där vi bor nu, av förklarliga skäl. Min plan just nu är i alla fall att jag såklart ska ta min kandidatexamen om ett år och sedan fortsätta med en masterutbildning. Kanske för att jag verkligen gillar att studera, eller för att jag är rädd för framtiden? Jag känner mig fortfarande inte redo att slå mig till ro och skaffa mig ett ordentligt jobb och börja tänka på framtiden i ett längre perspektiv. Eller, så är jag redo, bara det att jag har alldeles för dåligt självförtroende för att tro att jag klarar det. Jag tror att det kan vara så.. 

Men. Om Rasmus vill flytta med mig dit jag väljer att studera sen, så kanske vi därefter kan diskutera var hemma skall vara någonstans..