Det där med att jag alltid drabbas av nån obeskrivlig, gnagande ångest när jag är i Borås. Jag vet inte om det har att göra med att jag altid har lite för höga förväntningar inför ett Boråsbesök, eller om det är nån gammal 'dåligt självförtroende-ångest' som är förknippad med Borås på något sätt. Kanske att det har att göra med min rädsla över att vara ensam. Alltså inte ensam hemma eller så, utan ensam som person. I Malmö känns de gånger jag känner mig ensam mer förklarliga. Det är inte min hemstad, jag känner inte särskilt många osv.. När ensamhetskänslan drabbar en i Borås känns det mer "fel", då jag borde ha massa människor att träffa, hela tiden. När jag då sitter ensam hemma på rummet i Borås, får jag ångest över att jag just sitter ensam hemma på rummet. Minst sagt jobbigt.

Idag försöker jag dock dämpa ångestkänslorna genom att tänka att jag faktiskt har massa plugg att göra, och att jag ikväll skall träffa stora delar av min gymnasieklass. Bowling, förfest och sedan utgång står på schemat!

Idag är det ju dessutom skärtorsdagen! Påsken känns alltid så "plötslig" nuförtiden. Kanske för att man inte har samma nedräkning som till jul, och kanske för att den inte betyder lika mycket för folk. Man äter lite påskmat, kanske får man något påskägg, men om man känner för att hitta på något annat, opåskigt, spelar det inte så stor roll. Jag tycker dock väldigt mycket om påsken, kanske allra mest för att den är förknippad med våren, härliga blommor och sol. Jag längtar till den dagen då jag bor någonstans "på riktigt" och kan fixa, pynta inför påsken (och julen) hemma hos mig själv. Nu, när jag ändå åker hem till Borås över högtiderna, känns mina små pyntförsök tyvärr ganska onödiga.