Ibland kan jag känna att jag överskattar min egen kapacitet. Som till exempel när jag ska åka tillbaka hem efter att ha varit i Borås och shoppat massa som jag tänker att det blir ju superlätt att få med sig på tåget/bussen. Nemas problemas, jag som är så stark och smidig och ja, du vet... Not so much, skulle jag vilja säga. Ändå blir det ALLTID samma kånkande och stånkande och svordomar..

Eller som till exempel idag, när jag bestämmer mig för att cykla till köpcentrumet Amiralen, ungefär 3,5 km från mig, för att kolla lite och handla några småsaker och lite vin. Att jag istället köper flera flaskor vin (det kan ju vara bra att ha hemma liksom) och fyller tre påsar på Ica Maxi (jag gillar ju Ica bättre än Willys som ligger närmare mig, och jag har ju faktiskt Icakort) och tänker att DET HÄR blir ju inga problem. Det klarar väl jag och min cykel att få hem.

Och ja, det klarade vi ju. Jag kom hem. Men jag kan riktigt se framför mig hur en ENORM helt kolsvart tankebubbla svävar ovanför mitt huvud samtidigt som det ryker ur öronen på mig hela vägen. Samtidigt som svetten bara skvätter flera meter runt mig. För jag hade ju givetvis ett par aptajta jeans och en tjock stickad tröja på mig. Najs.

Det är vid såna här tillfällen jag bara vill slå mig själv i huvudet med en gummiklubba! Snälla, rara Paulina. TÄNK LITE!

Så, nu tar jag lite plugg med mig och kryper ner i ett varmt skumbad och känner mig nöjd över prestationen och glömmer bort hur jobbigt det var till nästa gång!

So long!