Nu är vi inne i den tid på året som jag år efter år känner samma hatkärlek till. Solens strålar har äntligen börjat värma, men vindarna är fortfarande isande kalla. Det är ett idel jobb att knäppa upp jackan, knäppa jackan, på med vantarna, av med vantarna. Varje gång man stannar vid ett rödljus känner man svetten komma krypande. Varje gång man försöker cykla med uppknäppt jacka och lossad halsduk flyger halsduken upp i ansiktet, jackan gör att motvinden blir än mer outhärdlig och den isande vinden hittar minsann in i varje liten bar hudglipa. Varje gång man känner att man kokar över inifrån och tar av sig vantarna för att det ska bli lite svalare blir resultatet istället iskalla och fnasigt torra händer. 

Ändå känner jag mig så otroligt lycklig över de där solstrålarna. För varje gång man får chansen riktar man ansiktet upp mot himlen och låter de där vårruskänslorna sprida sig i hela kroppen. Och när man sedan vänder när blicken ser man istället en mark full av små, söta blommor. Eller att trädens knoppar har börjat titta fram.